att åter ha en tonåring hemma är underbart, jobbigt, oroligt, frustrerande, läskigt, fantastiskt.

att känna oro så fort de ska ut o vara med kompisar. minns inte att jag var så här orolig för mina egna på den tiden.

självklart känner jag ett extra ansvar då han är min till låns , men jag är verkligen rädd emellanåt för allt som kan 

hända.  sedan inser jag ju att jag kan inte "ha han bara hemma" är man 15 år är kompisar viktiga.

men nu sitter jag här med ont i magen o orolig.

jag känner inte denna oro varje gång. men var en kompis här o sov över i förrgår som tokljög för mig. 

nu hoppas jag verkligen inte att han är med den i kväll o de sa han att han inte ville. sedan kan man ju inte bara gå om flera ses ute... 

sedan förstår jag inte varför de ska som tonåringar vara uppe till 4 på nätterna o sova hela dagen.

en del dagar ångrar jag köpet av atraktor oxå- jag kommer inte kunna ha " kontrollen" över vilka som åker el var han kör.

jag jobbar på min oro och min tillit. sagt dock att minsta lilla så säljer jag den.

jag är nog för gammal för tonåringar hemma. jag älskar denna pojk! men oron över vad som kan hända gör att 

jag inte slappnar av. o de är inte så jäkla bra för min inre stress....ser emellanåt fram mot en "ledig" kväll emn då kan jag inte slappna av . jag är halvt hyper här i min ensamhet. o ont i magen. kommer jag överleva denna tonårstiden? 

brörjar iaf släppa lite o åka på egna grejor. varit en omställning verkligen att få hem gossen. han har varit här i 2 månader ungefär nu.