jag tycker ju inte att jag är så värst gammal men just nu känner jag mig som en stenåldersmänniska.

jag förstår inte varför 15 åring behöver byta jacka med kompisen? jag har bett han byta tillbaka. 

o nu skicka en annan kompis o undrade om jag tagit ut pengar från 15åringens konto....

För kompisen har tydligen kortet o skulle tanka. jag trodde det var typ tjejer i 12 års ålder som bytte kläder med varandra. ja jag vet att han haft svårt med realtioner tidigare o kompisar men jag vill att han tar tillbaka sina grejor o värderar det han har. 

o oroar mig för vad som händer med denna tjej att de kommer göra ngt.. hon har inte fyllt 14 än

och får tydligen bara träffa honom 1 g/ v. fast denan v gick de tydligen bra m 2... sedan ska de ses i kväll på annan 

ort o då verkar föräldrarna tro att hon ska till en kompis. o nu sitter jag lite i klistret.  han har äntligne berättat lite 

efter 2 -3 veckors mer el mindre tystnad.  så då vill ja ju inte läcka vidare , men känner vuxen asvaret. m jag fattar

inte hur föräldrarna hela tiden kan låta henne bara åka utan o vad det känns som hämta . har de kontakt med andra föräldrar . jag har ju kontaktat o kollat att hon varit här o åker med i a-traktorn att de visste om det. 

jag känner mig som stenålders o min oro o mitt kontrollbehov! hur funkar dagens föräldrar ? 

jag älskar mina barn så det gör ont. mina biologiska o mina xtra barn.

jag vet att jag betyder mkt för dem alla. o att det är jag nu som får tonåringens gränstestande.

jag vet. men jag hatar ljug! jag hatar att de ska brytas mot reglerna. o sedan inte stå för det.

min tillit minskar ju. 

sedan att jag är känslomänniska o gråter lätt, blir besviken och känner att han trampar på mig jag det är ju mina känslor.- har jag för hårda regler ?? att släppa på dem just nu med bristande tillit känns inte bra.

just nu är det tufft att vara vuxen. att stå stadigt. att ligga lågt , vänta , inte pressa. 

jag vill också vara tonåring o bara stänga in mig el bara gå ut.

jag vet att han har press i skolan nu . 4 v till jullov i år 9. förmodligen tryck från mamma o pappa att komma hem.

annat tryck från mig att sköta sig o skolan, följa regler som jag har men  upplever andra föräldrar släpper på.

jag förstår att de blir press. men jag vill iaf ha ärlighet ,s tå för de du gör. ljug inte. ta konsekvensen av dina misstag.

sonen har mått dåligt igen. de påverkar mig jag ja vet det. 

förkylningen påverkar mig. 

men jag är trött . jag är ledsen. 

jag ska försöka vänta. ge kärlek utan krav. 

var är min mamma när jag behöver henne? mamma hjälp mig från himlen , snälla. 

kan inte förstå vad min son går igenom. jag fattar inget tydligen. 

fick tag i hans stödpersonal idag som jobbar vidare för bättre mående.

mitt älskade extra barn , min gosse testar gränser och pratar inte med mig. 

tystnaden tar knäcken på mig! jag tar hellre en sönderslagen dörr! han litar inte på sig själv om han släpper ut ilskan.

han kan inte prata om jobbiga saker med mig just nu. jag har varit sur o arg i 2 veckor, 

han pratar dock med kompisens mamma. det är tacksamt men gör samtidigt ont. jag vill ju vara den han

kan prata med. jag vill ju att hans ka känna tilliti till mig. alla säger att jag är hans trygghet och att han aldrig 

kommer lämna mig , att jag betyder för mkt. jag hör vad de säger . handläggaren säger att jag är tryggheten o nu den han testar mot. jag fattar logiskt men de är så svårt känslomässigt. s svårt att bara vara den som ska finnas , fylla kylskåpet o bara vara .  jag känner mig värdelös- misslyckad. 

jag vet att jag ska vara den vuxna!  ge mig bara ett litet tecken att jag betyder ngt! jag älskar denna unge så det värker.

att inte veta hur jag ska nå fram hur jag ska göra. vänta ge utrymme. så jäkla svårt.  mina tårar rinner. huvudvärken bara är standard just nu. älskade barn gör jag ngt rätt??