kan inte förstå vad min son går igenom. jag fattar inget tydligen. 

fick tag i hans stödpersonal idag som jobbar vidare för bättre mående.

mitt älskade extra barn , min gosse testar gränser och pratar inte med mig. 

tystnaden tar knäcken på mig! jag tar hellre en sönderslagen dörr! han litar inte på sig själv om han släpper ut ilskan.

han kan inte prata om jobbiga saker med mig just nu. jag har varit sur o arg i 2 veckor, 

han pratar dock med kompisens mamma. det är tacksamt men gör samtidigt ont. jag vill ju vara den han

kan prata med. jag vill ju att hans ka känna tilliti till mig. alla säger att jag är hans trygghet och att han aldrig 

kommer lämna mig , att jag betyder för mkt. jag hör vad de säger . handläggaren säger att jag är tryggheten o nu den han testar mot. jag fattar logiskt men de är så svårt känslomässigt. s svårt att bara vara den som ska finnas , fylla kylskåpet o bara vara .  jag känner mig värdelös- misslyckad. 

jag vet att jag ska vara den vuxna!  ge mig bara ett litet tecken att jag betyder ngt! jag älskar denna unge så det värker.

att inte veta hur jag ska nå fram hur jag ska göra. vänta ge utrymme. så jäkla svårt.  mina tårar rinner. huvudvärken bara är standard just nu. älskade barn gör jag ngt rätt??