just nu känner jag mig som ett barn som väntar på bekräftelse.

sjukskrev mig några dagar nu då all energi tog slut. migrän o feber o sen helt matt.

sov hela onsd. sen iaf piggare.  orkat lång promenad med hunden igår o nu cyklade vi långt.

bad en kompis om att fylla på mitt ego och ge bekräftelse igår, att jag int eär helt värdelös-

gossen har fortfarande int ehört av sig el ju snabbt igår morse för han försov sig.jag var ju inte på väg till jobbet o kunde köra. sen sjukanmälde han sig o missade np! had ejag vetat de hade jag ju åkt .

känns så jobbigt o oroa sig o inte fått ngt gensvar. inte ett ord. igår inte ens ett svar på sms. 

varför ska man som vuxen ge o ge ? vänt apå smulor? jag vet innerst inne att jag betyder ngt men det är tungt

att inte fått ett ord.  jag fattar om han behöver distans el inte orkar då det var tufft att flytta hem , tuffare än han trodde. men just nu känns det som 3 år bara var betydelselösa. hatar o vara vuxen just nu

försöker fokusera på att jag har annat i mitt liv. o min hund. jag försöker . imorgon ska jag åka till barnbarnet o vara borta till mån. men de känns tungt utan ett ord!! 

"mammor" ska bara finnas , bara vara där när behovet uppstår. 

tack fina M igår för du säger att jag är viktig o gjort ett bra jobb. att han kommer . 

jag är ledsen.känner en sorg och en förlust, jag vet att han bara var min till låns. men de gör ont just nu.