sitter ensam hos gossens mormor.han sover o de jobbar.kört diskmaskin o nu satt på hans jacka i tvätten.känns både konstigt o nu vara här o se hur de bor, o att vara själv.att han o jag åkte på minisem till hans mormor utan familjen...

de är roligt att han vill visa mig var moromor o moster bor.

efter mina sista veckor så känns det lite jobbigt . jag har "slängt " ut mitt egna biologiska barn o så åker jag bort med mitt <3 barn istället.försöker tänka tillbaka på mina barns liv o att  jag har alltid gett dem allt jag kunnat!jag är /har varit en bra mamma! alltid ställt upp på allt! idrotter,kamrater ,skjutsar, skolan allt jag kunnat göra o ge har de fått.

att de skulle gå så illa försöker jag bearbeta o inte belasta mig själv för,just nu kan jag inget göra för o hjälpa. jag vet varken ut el in längre.

ska skriva klart o torka tårarna innan gossen vaknar.

var ngn så där fånig grej på fb oxå "vad gud sa när han skapade dig" skitfånigt men mitt i allt elände så blir tom jag glad över svaret - du är ett mästerverk! skitfåningt! 

värre med "testet>" när får du ligga nästa gång? o de svarar idag...de stämmer ju inte riktigt;)

livets vägar är det kankse tur vi inte vet ngt om. för då vet i tusan om jag velat leva..o andra sidan utan de senaste åren så hade jag inte haft min gosse o min älskade S.

jag saknar glädjen. den hela glädjen. att mina barn mår bra! jag är glad o nöjd,tillfreds emellanåt m den där hela riktiga glädjen i hela mitt inre finns inte för tillfället. det är superjobbigt!

jag har egentligen inte i min person deppression. jag brukar kunna hitta positiva bitar o vara tillfrdds med mig själv o mina val, detta att inte veta vad ,hur o allt bara är kaos i skallen är skitjobbigt!

vad ska det sluta med?

jag har inte hört från sonen sen i tisd. gissar att han har slut på mobilpengar. m han brukar höra av sig..har inte ens hört av sig o bråkat om pengar....jag oroar mig m vet inte om jag ska skicka ngt el låta han vara. jag har ju nu satt stopp totalt o det trodde nog ingen av oss skulle ske någonsin...det är jättejobbigt. vill bara han ska ringa o säga att mamma nu tar jag hjälp! jag älskar han o hatar hans missbruk!

jag går sönder.mitt hjärta brister.mina tårar rinner.

hur komemr det bli? ska jag flytta?klarar inte o ta beslutet...jag trodde det var klart i mitt huvud at tjag skulle ta en lägenhet i kommunens huvudort o så får jag massa alternativ...o så hör inte sonen av sig ..måste jag flytta nu? 

jag vet inget.o vet inte vad jag orkar. flytta tillfälligt kännsinte ngt kul..herregud jag är 43!!inte 20...vill ha mitt hem.jag är ju beronede av trygghet o mitt på ngt vis.är väl inte oxe för inte;)

detta är skitjobbigt!! jag hatar att inte kunna veta hur jag ska göra!o V var borta o sen han jag inte dit i lugn o ro känns som jag måste få prata igenom allt med henne, m ngn klok!

nu har jag tömt lite ur skallen...kanske duscha då ? nej läsa lite o vila först...gossen får sova lite till.

min älskade unge -tack för att du finns i mitt liv!!

nästa vecka ska jag åka till min dotter! glad på ett sätt att hon bor en bit bort. o att jag inte kan belasta henne, m sakanr henne o hennes styrka o envishet o sättet att bli förbanand på;)

usch nu känner jag mig ensam. med alla jobbiga tankar o tårarna rinner igen.

vill bara få höra att ngn älskar mig o ger mig en kram ibland. få släppa ansvaret en lite stund.

jag förstår att människor som mår dåligt inte kan ta sig ur det. går ju inte o ta beslut...veta vad man vill..

snälla gud ge mig styrka att klara detta. ge mig frid o mina barn en bra framtid!!