när våra barn föds klipps navelsträngen rent fysiskt. sedan knyter vi dit den igen känslomässigt i vårt föräldraskap

att kunna klippa den igen o släppa taget...det är svårt ibland.att tro vi gett barnen tillräckligt för att stå på egna ben utan att vi håller tillbaka dem ,el kankse inte håller tillbaka m vi har behov av att få ha ett litet finger med i deras liv.

få finnas där ,stötta o fixa lite. iaf jag! 

jaghar som mamma gått igenom nga tuffa år med min son o hans missbruk. jag vill att d ska bli bra o är där med små saker...idag sa han : tala inte om för mig vad som är viktigt. det blev en tankeställare till...

vi har förlorat mkt som vi inte kan få igen o vi kan inte börja om. utan måste hitta nytt. jag är nog den av oss somhar svårast med det. jag vill ju få backa bandet o börja om där d gick tok.få tillbaka den tiden när han skulle frigöra sig o flytta hemifrån nu på rätt sätt;) jag vill få vara en del i det steget.men vi kan inte backa o nu har det flutit så mkt under våra broar att vi ska fram i ngt nytt. o han måste få bli ansvarig o vuxen. o det innebär att jag har ngn helt ny roll som mamma. skitsvårt. det är ju min lilla pojke!!

o min gosse är borta o d är skitjobbigt. jag har knutit dit en ny navelsträng...o den ska inte vara där..o jag har svårt att kapa igen! min gosse är min till låns ja alla barn har vi till låns m han är ju bara min till viss del. m jag har sytt dit en navelsträng...sitter nu o försöker hantera hur jag ska kunna klara mig utan navelsträngar??

jag vill ju bara få finnas där, hålla om han o ta bort allt jobbigt!få säga att d komemr bli bra. vi hjälps åt . det fixar sig du är så bra på så mkt!

att finnas o ge utrymme utan att få finnas alla steg? de måste hitta egna steg med hjälp av mig o jag får vara delaktig m inte knyta fast dem. nu skulle S på min "grupp" säga jippie...jag blir "anklagad" för att hålla mig fast i navelsträngen;);) 

dottern klippte navelsträngen själv tidigt o d vart inte så jobbigt...sonen hade inget större behov av att klippa innan 18årsdagen.o då blev det lite mer som ett svärdshugg.jag har under dessa år rannsakat mig själv som mamma.

ärväl knappast klar över ngt rätt el fel...el nga svar. o de finns väl inte. 

nu ska navelsträngen iaf inte sys fast...o det är sonen som ser till att mamma inte får tag i nålen;) varför är det så jävla svårt?? hur går vi vidare??

jag tror inte jag ska ha barn egentligen. de upptar min hjärna o jag vet inte om jag är ngt bra på detta med mamma bitar...jag vill för mkt. jag skulle nog kunna sälja min själ bara barnen får det bra!;);) 

jag älskar mina barn överallt annat på denna jord! 

saknar dem enormt mkt!jag är "halv" utan mina barn!