att ens barn har det tufft är bland det värsta som finns. jag går sönder en liten bit varje gång ngt händer. o just nu känns d som bland det värsta jag upplevt! 

jag har gråtit ikväll o jag vet inte om jag kommer klara det som kan hända . jag känner just nu som att jag håller på att gå sönder helt. Att vara mamma o klara av att vara stark att finnas där för sina barn d är väl det vi vill kunna. o just nu vet jag inet omjag kommer klara det. m att få prata o ta stöd av d närmaste hjälper iaf.

m jag känner mig tom inombords o som livet tar slut. jag vet inte om jag överlever. tankarna på att tala om för barnen att d handlar om mig om ngt händer... dyker upp. att se till att "andra" tar hand om dem... 

jag har oftat ställt frågan var går gränsen? när tar d slut för mig? o nu känns d som d är nära. o det kom m dunder o brak .har ju mått rätt ok under en tid. m att ens barn mår så dåligt gör att livet blir tungt. att vara maktlös.

känner mig sviken av samhället som ska stötta o hjälpa. av d instanser som jag förlitat mig på. att d skulle se genom fasaden hur dåligt han mår o kunna hjälpa utifrån det. 

jag är alldeles tom nu. vänner tycker att jag oxå ska söka psykatrin... orkar inte. jag lägger mig ner istället. vet inte om mitt mamma inre går o laga igen. om en missbrukare måste komma till botten för o värdera livet så verkar d som en mamma inte kan nå botten utan att livet tar slut! jag ser ingen utväg. jag vet inte om jag kan läka igen....

har feber oxå... m tänkt o klara jobbet imorgn... kalas på lö o skjutsa systers dotter sön sedan får vi se om d är nog. pappa har ju fyllt 70 så måste hålla lite sken på lö....

tårarna rinner.

ta hand om mina barn!